Bjuda på fest

Därför ångrar jag mig alltid:

Man skickar ut inbjudan, och av dem som svarar kan inte hälften.

Dagen är inne för partajet, och det är bara att invänta mejl, sms eller telefonsamtal (eller all of the above, som i går) från folk som bangar. (Kanske var det inte så smart med fest i influensatider.)

En no-show hade vi i går också, och DET är faktiskt första gången. Kan vara en ålders-senilitets-lathetsgrej??

Det är lätt att bli nedslagen, men det är så klart bara att gilla läget, för det är ju så det är.


Därför ångrar jag mig aldrig:

För till syvende och sist blir det alltid kul ändå med dem som lyckas komma – partyeliten i kompiskretsen! Vi blev nio stycken.

Kanske lägger upp lite bilder på pigga partypinglor sen.

Ovan bardisk(bänken), eller vårt laboratorium i skapandet av bakteriedödande och vitaminrika drinkar för att bekämpa influensan:

God drink: Lika delar mandarinvodka och mosad kiwi. Fyll på med mousserande vin och smaksätt med sockerlag.

Quod Erat Demonstrandum

Pås-problem

Någonting bra med skräcken för baconsnuvan är att folk äntligen lär sig lite bacillvett: Som att inte nysa och hosta rakt ut i en fullsatt buss eller tunnelbanevagn, utan att göra det i armvecket, som att tvätta, och helst "sprita", händerna ofta och som att inte hålla på och pilla sig ögonen och näsan och sen på annat.

Men ett problem som jag har haft är öppning av plastpåsar i affären: Hur fasen får man upp de rackarna utan att slicka sig på fingret? Det har varit upprörda insändare i tidningarna där man klagar på folk som slickar sig på fingrarna när de ska öppna påsar, och jag erkänner - jag är en av de skyldiga.

Jag har försökt skrynkla till dem, för att få en öppning att jobba vidare på, men det funkar inget vidare - jag får panik och fingret får ändå en liten slick.

Men nu har jag fått lösningen: Man andas på "öppningsfingrarna" tumme och pekfinger, som då blir lätt fuktiga av imma. Det funkar faktiskt!


Världsfreden nästa!

Vad tyckte jag om Halmstad?

(Första visiten i min boyfriends hemstad?)

Platt.

Att cykla Prins Bertils stig längs med vattnet till Tylösand var höjdpunkten.

Vädret var perfekt - vindstilla och inte särskilt kallt. De skiftande molnen på himlen borgade för vackert ljus och vidunderliga färger, (vilket inte riktigt framkommer på fotot).

Och Tylösand må vara packat till sista kvadratdecimetern på sommaren, men nu var det underbart öde:

På Per Gessles Hotel Tylösand beskådade vi alla hans guldskivor och -kassetter(!), samt även hans refuseringsbrev från diverse skivbolag. Nice touch!

Där finns även en massa nutidskonst att beundra, och köpa om man känner för det, av skandinaviska och internationella konstnärer. Men det var inte särskilt mycket som föll mig i smaken. Och D Y R T var det.

Dock hade två ställen som jag sett fram emot att besöka stängt: Tropikcentrum, med exotiska djur, och Ostboden, med ljuvliga ostar till fantastiska priser och världens coolaste tant som ägare. Trots ringlande kö kunde hon bara gå därifrån och rasta hundarna i en halvtimme.

Men jag fick se maneter, två sjöstjärnor, ejdrar och en massa annat, så jag är nöjd!

När man har tråkigt...

...kan man anmäla sig till en kurs. Och/eller bjuda på fest.

Så nu börjar jag en kurs i akrylmålning på torsdag och ska ha tjejfest i helgen.

Jag påminde min boyfriend om festen:

- Så då ska du laga en massa god mat?

-Nä! fnyste jag. - Vi ska bara supa.

Det tyckte han var jätteroligt. Men jag menade förstås: "dricka goda drinkar".

(Om jag har missat att bjuda någon som vill komma, är det bara att höra av sig!)

En dag i Köpenhamn (i fredags)

Mätt och belåten efter lunch på Wagamama, Tietgensgade 20 vid Tivoli, med fräsch asiatisk mat. Det är en restaurangkedja som finns över hela världen, som jag tidigare har besökt i London och Dublin.

Vettskrämd och illa till mods på Pusher Street i Christiania, fristaden för "alternativa livsstilar", och enligt Wikipedia Köpenhamns näst största turistattraktion. Det var långt ifrån den gröna stugidyllen som jag förväntade mig efter att ha sett bilderna i turistbroschyren. Huvva! Det är verkligen en parallell verklighet, med en helt annan stämning. Jag trodde att det var stenar och kristaller som de sålde från vissa stånd. Det var det inte.

Kanske var det så mycket folk där för att det var fredag. Det bara vällde in hålögda och luggslitna människor, och mest ungdomar. De hade väl slutat skolan för dagen.

Hundarna som sprang lösa verkade däremot må väldigt bra - lugna och fina, småhundar som stora kamphundar med nithalsband, vars snaggade, huvjackeklädda ägare stod och skakade hand med varandra. Stora skyltar överallt med överkryssade kameror.

Jag ville ändå ta en kaffe för att kunna stå och glo ett tag på det fascinerande skådespelet, även om de flesta med kaffemuggar hade en öl- eller vinflaska i andra handen, men min boyfriend vägrade.

Först flera kvarter därifrån, när folkströmmen mot Christiania tunnats ut, började vi slappna av.

(Christianias inofficiella flagga.)

Uppiggad efter en koffeinkick och vilostund på mysiga Royal Copenhagen café, vid Ströget.

Snabbt trött igen och lite less, men ändå knatandes längs med Ströget. Det finns faktiskt några affärer som vi inte har i Sverige.

Nöjd att äntligen få pimpla lite Grön Tuborg på rökiga Her er ro pub, inte så långt från Wagamama. Cirkeln var sluten. Till och med på toaletten fanns en askkopp i väggen. Det var länge sen man såg en sån. Det här var enda stället utan en enda svensk.

Sen var det dags att åka ut till Kastrup, shoppa bl.a L'Occitanes jättebra handkräm på Tax-free och flyga hem med Norwegian.

En bra dag!

Halloween-snuvad

Har sett fram emot alla goda rätter jag skulle göra på pumpa, men när jag i dag skulle införskaffa en så finns det inte en pumpajävel att få tag i.

Besvikelse...!

Kanske har det funnits hela veckan att köpa i affärerna, men förra veckan fanns det då inte heller. Jag funderade till och med på att sno med mig en tillgänglig pumpadekoration på väg hem från pumpajakten, men inte heller en sån fanns i sikte i mina nejder.

Hmph...

Det får väl bli godis till middag.

Årets sista dopp?

Jag har upptäckt kallbadhus! I går badade vi i det sju grader kalla havet, från Båstads kallbadhus.

Himla nice! Jag var osäker på om jag skulle fixa det, men det slutade med tre dopp, inklusive huvud, och totalt fyra simtag. Faktiskt blev det tre dopp för oss alla; mig, min boyfriend och hans päron. Och vi var alla rörande överens om att det var så uppfriskande, välgörande och avslappnande att det här borde man göra mycket oftare. Helst några gånger i veckan.

Tilläggas bör att där även finns en uppvärmd bassäng utomhus, och bastu förstås, med jättefin utsikt ut över havet och Halmstad långt borta på andra sidan bukten, så att man kan preparera sig ordentligt inför kallbadet.

Efteråt satt vi i relaxavdelningen och fyllde på vätskeförråden både länge och väl, för vi orkade inte resa oss upp. Och ägaren till Hotel Skansen, som var där med ägaren till på sommaren kändistäta Pepés Bodega, bjöd chevalereskt på iskall öl. Men bara karlarna i sällskapet, för de hade bondat i bastun.

Peace (eller Mvh 2)

Jag må bli upprörd över avslutningsfrasförkortningen "Mvh" ibland, för att jag tycker att det är för formellt och slött, men en ung person i min närhet blev upprörd över avslutningsfrasen "Peace" som en lite äldre tjej använt i ett blogginlägg:

"Inte skriver man väl 'peace' när man är över 40 år?" sa hon konspiratoriskt.

Det tycker jag däremot är hey-okey, och min reaktion var kanske inte den snällaste:

"Vänta bara tills du blir 43. Du kommer fortfarande att känna dig som 23 och kan bara inte förstå varför folk behandlar dig som en tant. Och tänk sen när man är 83 och känner likadant."

Hon blev lite chockad, tösebarnet.


Men det är lätt att vara efterklok, om man så säger.

Mvh

Oj, oj, oj... Jag fick mina fiskar varma, när jag påpekade för min boyfriend att man inte grattar någon på födelsedagen och avslutar med "Mvh". (Vilket han alltså hade gjort).

Han försökte ju bara vara trevlig, menade han.

Men själv kan jag bli förnärmad om någon avslutar sina mejl eller sms till mig med "Mvh". Och det inkluderar folk som jag har en jobbrelation med. Det känns som "talk to the hand" för mig. Och särskilt förkortningen.

Är det bara jag som tycker så? Vad säger Ribbing om det här, månne?

Dante

Nej, inte Dante Alighieri, utan Dante nere på Norra länken-bygget vid Norrtull. Han är en av gubbsen i reflexväst och gul hjälm. Jag stötte precis på honom på tillbakavägen från Hagaparken, men stannade inte för att prata. Han är så übersocial att jag aldrig skulle komma därifrån, och jag hade bråttom hem.

Om jag minns rätt kommer han från Österrike men jobbar åt ett tyskt företag som gör vägtunnlar. Han reser runt i världen på olika projekt och tjänar bra med stålar. Faktiskt funderar han på att köpa en ö i Stockholms skärgård.

Hur har jag lärt känna Dante?

Förra sommaren stod jag och min boyfriend och glodde nyfiket på det inhägnade byggområdet, som såg ut som om man höll på att kolonisera en planet. Dante vinkade in oss förbi avspärrningarna och guidade oss runt på området. Han frågade vad vi ville se, och jag passade SJÄLVKLART på att säga att jag ville åka upp i förarhytten på en byggkran - för det har jag alltid velat göra.

Han föste oss resolut i riktning mot närmaste byggkran.

Pirr i magen... Ska han verkligen låta oss åka upp? Min boyfriend blir nervös: "Nämen, är det här verkligen så säkert?"

Vi fick inte åka upp till förarhytten, men däremot hissade de upp oss i en metallkorg. Och det var riktigt läskigt - högt och vingligt. Men vilken utsikt! Och SÅÅ COOLT!

Och sen bjöd han oss på fika.

Gubbajävel

En s.k. gubbajävel är precis vad det låter som: en jobbig jävla gubbe. En annan ofta förekommande term är "gubbslem".

De tar plats och breder ut sig t. ex. i tunnelbanan eller på bussen. Med bresande ben inkräktar de även på platsen bredvid, så att man själv får sitta och knipa ihop benen eller åbäka dem åt sidan. Eller så tar de för givet att armstödet som man delar med dem i biosalongen eller på flyget är helt och hållet deras.

Här tycker man ju att man bara bresar tillbaka, men dessvärre tycks det som om de gillar kroppskontakt.

Även i trafiken tar de plats, och kör exempelvis ut rätt framför en så att man måste bromsa in, t.o.m. i rondeller.

Faktiskt så är jag avundsjuk på hur gubbajävlar så självsäkert kan vara i vägen och totalt strunta i andras irritation. Jag önskar att jag kunde vara mer sån själv!

Förresten så har visst "gubbslem" även en annan betydelse:

(Gonyostomum semen) är en vanligt förekommande encellig alg som förekommer i sjöar världen över. Namnet kommer av att algcellen innehåller slembehållare som exploderar om cellen utsätts för värme eller beröring.

Från Wikipedia

I rest my case...

Nostalgitripp (5)

Är i Luleå för mammas supriseparty. Allting hemma där man växte upp är i och för sig en nostalgitripp, men ur en garderob plockade mamma fram en midnattsblå sammetsjacka:

- Den här är ju så fin. Är det ingen som vill ha den här?
(De sparar på allting.)

Jackan är jättefin - jag köpte den i New York i slutet på 80-talet - tills man provar den:

Då ser man ut som en amerikansk fotbollsspelare i full skyddsmundering.

Holy moly...!

Hur har man kunnat tycka att det här är snyggt?

Halmis, here I come!

Jag är så glad! Äntligen ska jag få följa med min boyfriend till hans hemstad: Halmstad.

Det ska bli så roligt att få åka till västkusten. Mycket exotiskt för en norrlänning boende i Stockholm, som inte har någon anknytning dit och inte har varit ditåt på...jättejättelänge.

Äntligen!

Men skumt att det är billigare att flyga dit, (Ängelholm), än att åka tåg. Och lika skumt att det är ännu billigare att flyga hundra mil norrut, till Luleå.

Jag vill uppgradera...

...mitt boende.

Blev återigen påmind om det när jag klockan tolv i går natt fick gå och säga åt grannen snett ovanför mig att sänka volymen på festandet, så det gick att sova. De sänkte musiken men givetvis inte det primitiva fyllesnacket, så det gick ändå inte att sova.

Åh, vad skönt det vore att slippa grannar vägg i vägg. Nej, det är verkligen dags att uppgradera boendet:

Rum hos päronen - studentrum i korridor - egen studentlägenhet - lägenhet i andra hand - lägenhet i första hand - bostadsrätt - och nu vill jag bo i ett eget HUS. Med en egen trädgård.

Vilken frihet. Jag längtar...

Svampfiasko

Jag är fan "plocka svamp"-handikappad. Jag ser dem inte! Inte ens när jag har glasögon på mig. Eller så fungerar inte min inre svamp-slagruta, och jag ser dem inte för att det helt enkelt inte finns svamp just där jag går i skogen.

"Det är omöjligt. Här finns trattkantareller överallt", hävdade mina svamp-medplockare på senaste trippen och dinglade med korgarna överfulla av svamp. Att jämföra med min påse, där inte ens botten var täckt.

De förbarmade sig över mig och pekade ut några ställen så att jag inte var helt tomhänt när jag kom hem, och tröstade mig med att det tar tid att få sina "svamp-ögon".

Och så har jag lärt mig att man kan smula ner lite torkad svamp i maten, som krydda.

Utseende-lotteriet

Förra veckan råkade jag på en familj där mamman och pappan var jättesnygga, och deras två barn konstigt nog rätt fula, faktiskt. Så här får man inte säga, trots att man kanske inte kan låta bli att göra obserationen och tänka tanken.

Det genetiska lotteriet kan ha omvänd utgång också: Jag minns en tjej på gymnasiet - hon och hennes två syskon var alla extremt vackra, och deras föräldrar...var det INTE. Alla undrade hur det hade gått till.

Jag skäms lite när jag tänker så här, för vem är jag att döma?

Men då har jag både tröst och boktips:

"Göra gott" av norska Trude Marstein. En absolut genialisk och insiktsfull roman där man får följa tankarna hos över hundra invånare i en liten stad över en helg, medan berättelsen flyttar mellan personerna när de möts. Och det jag slogs av var att det första som alla tänker när de möter någon är ett konstaterande av dennes utseende och ålder.

Och det är nog så. Automatiskt och mer eller mindre omedvetet.

Sen är det det där med att "inte döma hunden efter håren".

Lunch

Genom att ta med lunch till jobbet fyra av fem dagar förra veckan sparade jag flera hundra kronor. Antingen är lunch på stan rätt dyrt, eller så får man helt enkelt inte så mycket mat.

Annat var det på Mallis:

Vi skulle äta sen lunch (för oss, normal tid för dem), i Binissalem, i vindistriktet.

Vi fick vin, vatten och läsk, typ sockerdricka till bordet, och servitrisen tog våra beställningar. Vi hade fyra alternativ att välja bland, och alla valde någon typ av soppa. Servitrisen kom med grytorna ut till bordet och slevade upp så mycket som vi ville ha. Det var jättegott!

Efteråt tog hon bort tallrikarna och frågade vad vi ville ha "Para el segundo?" Alla satt med nollställda ansikten och fattade ingenting...tills vi insåg att det även ingick en varmrätt i lunchen(!) Återigen kunde vi välja mellan fyra olika rätter.

Och efter det valde vi mellan fyra olika efterrätter.

Och på det kaffe.

För 85 kr per person!

Vilken morgon

Först rusar jag ner i tvättstugan och sätter på maskinerna. Och glömmer en massa tvätt.

Sen lyckas jag drämma kylskåpsdörren hårt i huvudet, genom att öppna den i stället för frysdörren, som alltså är under själva kylskåpet.

Aj! Det tyckte min boyfriend var hysteriskt roligt.

När jag kommer upp med tvätten som jag har lyckats tvätta upptäcker jag att jag även glömt mina hemska menstrosor som hänger kvar på badkaret, där de har hängt ett tag. Detta är beklagligt, för i går var det gubbar här och spolade avloppen. I kök och badrum.

Jag undrar om bilden av dem har fastnat på deras näthinnor för evig framtid...

Nu måste jag rusa. Ha en bra dag!

Flykt

Vi fick blodad tand efter uppbrottet från vardagen med Mallåkra-resan och tänker bara på möjliga resor nu:

*Tillbaka till Mallis? Det är jättebilligt nu med både flyg och hotell.

*Åka till Portugal och hälsa på polaren som pluggar portugisiska där någon vecka till? (Varför är det så dyrt att åka just till Portugal??)

*Har börjat fundera på löparresa till Bad Gastein i Österrike, som polaren Ingmarie håller på att sätta ihop. Det är ett resealternativ som jag aldrig har haft en tanke på, men som jag nu faktiskt är sugen på att prova på.

*Hyra ut lägenheten och dra utomlands några månader, och jobba som husvakt? Kanske sunny Australia, mo'n?

Tills vidare har vi skapat vår egen lilla tillflyktsort hemma i lägenheten genom att släpa madrassen till vardagsrummet framför tv:n, så vi kan ligga och vräka oss där i all slapphet. Mycket avslappnande för kropp och själ, men rekommenderas endast för kortvarigt bruk för att undvika tillvänjning.

När kan vi åka tillbaka?

Så fort man kommer hem börjar näsan rinna, knäet värka, huden flagna och stressen komma krypande igen.

Nu kollar vi på plejs på fina Mallorca.

Detta fina semesterhus i Camp de Mar vore inte så pjåkigt, för cirka fyra mille. För det är inte billigt här, precis. Men uppgivna priser i mäklarannonserna är visst extremt prutbara.

Tre timmars flygresa, så kan man sitta med ett glas vin i handen och njuta av behaglig temperatur och vackra omgivningar.

Hmm...

Till Mallis med mamma

För hon fyller 70. GRATTIS!

Den fina broschyren har Ulrica & Ulrika gjort.

Ny frisyr, del 3

Jag kammade noll. (Se "Ny frisyr, del 2")

När jag sa till min boyfriend att jag trodde att han skulle ge mig blommor eller nåt som plåster på såren möttes jag av två reaktioner: 1) Han blev chockad, för han tyckte inte att det var så allvarligt. 2) Han frågade om han skulle gå ut och köpa blommor åt mig.

Mäh... Killar...

Men jag blev faktiskt inte sur. Jag tänkte två saker: 1) Det är rätt egocentriskt att förvänta sig att andra ska bete sig som jag vill. 2) Jag kom ihåg en gång när jag träffade syrrans äldsta plastbarn, och jag såg att något var förändrat med hans utseende. Men vad? Så jag frågade om han hade permanentat håret. Det visade sig att han hade rakat bort ena ögonbrynet.

Ny frisyr, del 2

Sent i går kväll kom min boyfriend äntligen på att jag hade klippt mig. Vi snackar alltså 15-20 cm, PLUS att jag hade nämnt det så sent som samma morgon.

Under kvällen hade han faktiskt tittat lite konstigt på mig. Liksom eftertänksamt. Och flera gånger frågade han hur jag mådde, och om jag var sjuk.

Hmph...

Men hade hade faktiskt vett att skämmas. Frågan är om han har vett att gottgöra mig med en fin gest i kväll.

Ny frisyr

Och jag tänker återigen febrilt på att flytta från Stockholm.


Hur det nu kan komma sig.

Och min boyfriend har inte ens märkt att jag har klippt mig.

Ört-ro

Det är tydligen inte bara jag som saknar ett "chill pill": Läste i lokaltidningen att tedrickandet ökar. Särskilt försäljningen av "funktionsteer" hade gått upp, enligt en tehandlare. Som lugnande.

Och nästan jämt är kvällsteerna slut på livsmedelsbutikerna där jag bor. Rätt anmärkningsvärt.

Men däremot rent kamomillte finns ofta att få tag i. Det anses sömngivade för att det har lugnande och kramplösande egenskaper. Min önskeblandning skulle annars vara knockout-mixen valeriana, humle, kamomill och lavendel.

God natt!

Aldrig mer

Nej, jag är inte värstingbakis. (DET var länge sen. Och inget jag saknar).

Jag har ätit Ben & Jerry's glass igen. Den är som mäktig.

Men jag är nog snart där igen.

Ingen är befriad från humör

Jag vill nog läsa psykologen Anna Kåvers nya bok: "Himmel, helvete och allt däremellan".

Om känslor. De är ju så jobbiga, allt som oftast.

Men hon skriver om hur vi ska vara tacksamma att vi har dem, och ger metoder så att man ska lära sig hantera dem bättre.

Och det låter ju bra.

But why, oh why, can't I just take a chill pill?

Griseknoen

Den speciella, rökta baconsmaken är något som vegetarianer ofta kan sakna. Jag, min förtappade själ... Hos mig är anden villig men köttet svagt, så jag får återfall ibland. I förrgår föll jag till föga för min boyfriend och gjorde en BLT-macka. (Bacon Lettuce and Tomato).

Men för varje gång jag äter kött, desto sämre smakar det. Faktiskt.

Så baconnaise kanske inte är så tokigt i alla fall! En amerikansk produkt, givetvis: Majonnäs med baconsmak. Helt vegetarisk.

Läppbalsamet med baconsmak hoppar jag dock gärna över.

Hos naprapaten

I veckan var jag på Naprapathögskolan för lite elevmassage. Det var länge sen nu, och jag är ovanligt stel inte bara i nacke och axlar, utan även längre ner. De brukar vara jätteduktiga, och eftersom det är elever kostar det bara 170 kr per gång.

Men i och med att de rensar ut gamla journaler varje år (nu är de dock datoriserade), så blir första besöket mest diagnostisering:

Nej, jag äter inga mediciner, förutom migränmedicin.
Jag har ett stillasittande arbete framför datorn.
Jag tränar si och så mycket.
Fritidsintressen förutom att träna? Eh... Slappa och kolla på tv. (Det där lät inget vidare, men vad skulle jag säga?)

Eftersom det är elever så tittar en handledare oftast in i båset under behandling och frågar hur det går:

-Jag heter Kristina som kommer in nu, och är handledare. Hur går det, Peder?

-Patienten är stel i mitten av ryggen, och i nacke och axlar. Hon jobbar på kontor och tillbringar mycket tid i soffan framför tv:n.

-Förlåt, vad var det sista du sa?

-Ja, hon tittar mycket på tv på fritiden. Man kanske inte sitter så bra alltid i soffan.

-Nej, och det kan man väl få göra ibland också.

Då kunde jag inte hålla mig, utan började gapskratta. Och de också. Det blev så konstigt, ju.

Jag ska tillbaks dit på måndag nästa vecka, för behandling av min tv-rygg.

Jag rekommenderar inte...

...Elvis favoritmacka till frulle:

Bred jordnötssmör på två skivor vitt franskbröd. Bred på mosad banan. Stek i smör och lite olja (så att mackorna inte får alltför mycket färg).

Vad tänkte jag på?

I stället för kaffepåtår fick jag ta ett glas samarin.

Men för ovanlighetens skull blev jag faktiskt inte hungrig igen förrän sent på eftermiddagen.

Idéer

Alla har väl varit med om att ha en idé, som man kanske inte gör något åt, och som sen poppar upp någon annanstans i genomförd form?

Jag har läst någonstans att det verkar som om liknande idéer oftast tar form hos flera personer nästan samtidigt. Tidsandan, kanske?

Ett tag grunnade jag på att brodera bonader med visdomsord, typ "Borta bra men hemma bäst", fast i modern tappning, men kom mig aldrig för att göra det. Några månader senare utgavs en bok med en massa gamla bonader: "Hem ljuva hem: och andra broderade budskap" av författaren och fotografen Jeppe Wikström.

I samma veva kom designgruppen Fuldesign med utställning och broderikit för just bonader med "visdomsord" i modern tappning:

De är toppen! Så roliga! Funderar på att brodera en "Helvetes jävla skit", fast i egen tappning förstås.

Idéer i all ära, men det är det där med genomförande också.

Boob job - uppföljning

I juli började jag använda krämen Boob Job: Smörjer man in brösten två gånger dagligen i åtta veckor ska man få 8,4 procent större bröst, vilket motsvarar en halv kupstorlek.

Hur gick det, då?

Äsch, jag slarvade givetvis. Det var i semestertider, och jag glömde använda den allt som oftast.

Men visst kändes de lite större och fylligare ibland, för att några dagar senare sjunka ihop igen.

- Javisst, ja. Menscykeln...!

Hur ska man egentligen veta om krämen funkar, eftersom de liljevita kullarna ständigt ändrar storlek, beroende på var man befinner sig i den hormonella cykeln? Jag tycker dessutom att det är olika från gång till gång.

Älskade, hatade bindvävs-, körtelvävnads- och fettkuddar...

Dagens ros

För första gången såg jag en man köpa tidingen Situation Sthlm, av en försäljare mellan Prisxtra och Systembolaget i det gamla godshuset på Norra Stationsgatan. Först gick mannen förbi, men vände sen:

"Oj, förlåt. Jag såg inte vad du sålde."

Det var en kortväxt äldre man, och han gjorde mig så glad att jag ville ge honom en puss i pannan.

Metamorfos

Förutom alla mysko pigmentfläckar, linjer i huden och mörka "spröt" som poppar upp där man minst anar det... alla grå hårstrån som håller på att ta över den antagligen minskande populationen på skalpen... förutom lösare hudkostym med allt knöligare yta, den stelare linsen i ögat, (fast nåt positivt med att se sämre är att jag inbillar mig att jag äntligen har fått bättre hy), min skostorlek som snart passerar 41... För att inte tala om alla förändringar på insidan - både bokstavligt och bildligt.

Förutom allt det så har jag fått en alien-ögonfrans som bara växer och växer, om jag inte klipper den.

Alltså, what the...?!

Den var typ 2 cm när jag upptäckte den, för jag undrade hur fasen det kunde komma sig att det kändes som att jag konstant gick omkring med en ögonfrans i ögat.

Jag bävar. Vad blir det härnäst??

Ett jättekliv

Bedrifter åldras också. I somras firade den första bemannade månlandningen 40 år. (20 juli 1969). Men denna fyrtioåring kommer nog att förbli lika fräsch, för alltid.

Vilken grej! Vilket otroligt gränsöverskridande äventyr! Jag undrar om jag någonsin kommer att få uppleva något liknande, av samma magnitud under min livstid.

Kanske människor på Mars? Under den rymdfärden skulle jag i så fall sitta klistrad vid tv:n. Antagligen skulle jag till och med bygga mig en liten rymdkapsel av kartonger, och låtsas att jag var med. Sväva fram i ultrarapid, i alla mina rörelser och allt vad jag företar mig.

Vi får väl se. Det får tiden utvisa.

Den vita massajen

Jag tycker att jag ser alldeles för mycket på tv, och i går satt jag faktiskt i tv-soffan till och med på dagtid.

MEN det var faktiskt inte meningen. Jag skulle käka lunch och slog på tv:n som sällis.

OCH upptäckte till min glädje att filmen "Den vita massajen" (2005) precis hade börjat på TV 4. Den har jag länge velat se, eftersom jag har läst boken.

Boken är skriven av schweiziskan Corinne Hofmann, och är självbiografisk. Den handlar om hur hon under en resa till Kenya blir blixtförälskad i en massajkrigare, och flyttar till hans by ute i bushen. Och så är hon med om en massa strapatser.

Men vilket äventyr!

Filmen var så klart romantiserad, men kul att se ändå. Ett tips!

Aj, aj, fullmåne

Jag känner hur varulven i mig vaknar.

(Undrar om silver verkligen hjälper. Hmm... )

Tygskor över fyrtio?

I somras fick jag nästan en utskällning av polaren för att jag gillar att ha på mig tygskor, fast jag är 40+. Jag blev lite chockad, för det var min vapensyster i kampen för 40-plussare att få ha på sig det man tycker är snyggt, som läxade upp mig.

Tygskor tycker jag kan vara tufft och/eller fräscht, beroende på modell, färg o.s.v. Fattar faktiskt inte vad åldern har med det att göra. Och Converse har genom alla år varit en favorit - det är ju för tusan klassiskt! Lite rockigt. (Även om jag i ärlighetens namn inte har använt just dem på länge.)

Jag menar, alla har ju sin stil.

Et tu, Mrs H...

Aj, aj, åska...

Eller aj, aj, väderomslag, blåst, kyla, värme... För då får jag migrän.

Vilken "wuss" man är, alltså.

Men man får faktiskt skylla på vädret, för det kommer allt fler vetenskapliga studier som slår fast att vädret har inverkan på hälsan. Det är konstaterat att förändringar i lufttryck, åska och temperaturökningar kan utlösa migränanfall.

Och vi är cirka en miljon svenskar som lider av migrän.

Jag skyller faktiskt även min trötthet de senaste dagarna på vädret. Eller möjligtvis svininfluensan.

Men vilken "wuss" man är, ändå!

Saint-Tropez

Snacka om att jag känner mig efter.

I dag har jag nämligen druckit min första Saint-Tropez: en somrigare variant av Dagens, med rosévin och Fanta, i stället för vitt vin och fruktsoda.

Den var god.

Vi satt till och med utomhus, men nu är jag rädd för att jag kommer att bli förkyld.

Tjejmilen 2009, söndagen den 30 augusti

Efter loppet, på bussen tillbaka från Gärdet, i det något glesare lämmeltåg av tjejer i sportkläder och mer eller mindre synlig nummerlapp, säger busschaffisen när han stämplar min biljett: "Det var värst vad mycket gamla tanter som var i farten i dag."

!!!

Ouch! Och karlsloken var själv ingen ungdom, precis.

Men när jag såg mig omkring förstod jag att han försökte vara rolig, för vi var bara unga, snygga tjejer i bussen. ;-) Och jag förstod även att han förmodligen inte hade upplevt fenomenet Tjejmilen förut.

Ju närmare start-/målområdet på Gärdet man kommer, desto tätare vimlar det av tjejer i löparkläder och -skor. Och på eftermiddagen efter loppet går vi alla stolta omkring med varsin guldmedalj. :-)

Tjejmilen 2009 var lika roligt som vanligt, och med bra väder - som vanligt. 26 000 löpare var anmälda, och 21 350 sprang loppet. Vann gjorde Isabellah Andersson med tiden 33:49 (!)

Min tid i år: 55:45, vilket jag är nöjd med, för knäet höll, och det kändes inte lika jobbigt som förra gången.

Förra året var nämligen min taktik att springa allt jag orkade redan från början och så länge jag orkade. Det är tvärtemot alla expertråd, som råder en att ta det lugnt i början för att sen öka. Men jag "persade" på 53:55. Och jag pajade knäet.

Inte i dag, men i morgon ska jag nog ut och springa igen.