"Jag blev förbannad, och
numer säger man ju ifrån, så jag sa surt att så här får det väl ändå inte gå till?!"
En väninna återberättade en incident som hon varit med om, där hon kände sig felaktigt behandlad. Och jag blir alltid så glad när jag hör om andra som klagar, kanske blir arga och visar det, för när jag själv gör det får jag alltid så dåligt samvete. Även om jag anser att det är befogat.
Många gånger har jag tänkt i mitt stilla sinne: "Herregud, jag håller på att bli en surkäring! En sån som man avskydde och tyckte var skitjobbig när man var yngre. Har jag alltså blivit gammal och bitter, eller vad är det här?"
Jag har då i alla fall blivit mer benägen......att kolla kvittot när jag handlar, och säga till om det blir fel.
...att klaga om jag inte är nöjd med maten på en restaurang.
...att prata med grannarna om de för oväsen.
...att ringa polisen vid störningsmoment. (En gång. Och de kom aldrig.)
Och numer säger man ju ifrån.Frågan är: Har man blivit bättre på att sätta gränser, eller bara blivit mer lättirriterad med åren?
Om man är rädd för att man klagar för mycket ska man definitivt inte missa sin bostadsrättsförenings årsmöte. Det är ljuvligt! Absolut underbart!
