Barslig

Först efter två veckors norrlandsvistelse fick jag till stånd lite skidåkning. Antingen har det snöat för mycket, varit för kallt eller så har jag varit...indisponibel. (Har precis läst "The Secret" och försöker att bara tänka och tala i positiva termer).

Men igår tog jag mig äntligen ut i ett elljusspår för lite najs skidåkning, även om det var rätt kallt: - 18 grader.

Mamma och pappa:
- Nej, inte kan du åka nu! Det är alldeles för kallt!

Catarina, 12 år:
- Jo!! Nu SKA jag ut och åka skidor!!! Annars kommer det säkert inte att bli av alls! Ni är alltid så negativa!

Suck... Ska man aldrig sluta upp med att regrediera när man är med päronen? Det är pinigt, och man känner ju sig så barslig, men det bara kommer.

Men om man skulle ha barn - DÅ blir man väl ändå vuxen?

Renbarn

Var ute och sprang i går förmiddag i Hagaparken, och fick trängas med hela Stockholms skolväsende!

H-e! Det var ungar ÖVERALLT!

Och jag drabbades av en plötslig insikt: barn verkar befinna sig på samma intellektuella konsekvensförståelsenivå som renar. D.v.s. de flyttar sig inte fast de ser att de är i vägen. Och inte hjälper det att tuta åt dem heller. "Ursäkta, får jag komma förbi?!" funkar inte. Kanske om jag ropar högre: "Hallå, kan ni flytta på er?!" Men det funkar inte heller.

Fascinerande. Är det här något som man måste lära sig utifrån, från föräldrar o.s.v., eller kommer det senare allt eftersom hjärnan utvecklas?