Nollgradigt...

...och snömodd. Det vill säga grått och trist och skitigt i Stockholm igen.

Det vill säga normalt.

Tyvärr.

Det var så fint med en vit stad. Jag var långt ifrån den enda med överdragsbyxor - var och varannan såg ut som om de precis kommit från skidbacken i Åre, eller nåt. Bara skidorna fattades.

Och det var så schyst att springa i Hagaparken - så vackert med rimfrost på träden, bara vitt, vitt, vitt, överallt.

Dessutom kunde man för en gångs skull se andra löpare på långt håll, i stället för den ständigt upprepade skrämselhickan när en framrusande gestalt i svarta "rånar"kläder plötsligt dyker upp ur skuggorna.

Och trots snöstorm som kan orsaka kaos i resten av stan så är det alltid perfekt plogat i Hagaparken. Hur det nu kan komma sig.

Men jag hoppas på kung Bore!

Renbarn

Var ute och sprang i går förmiddag i Hagaparken, och fick trängas med hela Stockholms skolväsende!

H-e! Det var ungar ÖVERALLT!

Och jag drabbades av en plötslig insikt: barn verkar befinna sig på samma intellektuella konsekvensförståelsenivå som renar. D.v.s. de flyttar sig inte fast de ser att de är i vägen. Och inte hjälper det att tuta åt dem heller. "Ursäkta, får jag komma förbi?!" funkar inte. Kanske om jag ropar högre: "Hallå, kan ni flytta på er?!" Men det funkar inte heller.

Fascinerande. Är det här något som man måste lära sig utifrån, från föräldrar o.s.v., eller kommer det senare allt eftersom hjärnan utvecklas?

Mycket i luften nu

Var ute och sprang i Hagaparken i dag, och jag tyckte att jag fick lite konstiga blickar. När jag kom in såg jag varför: Det såg ut som att jag hade gråtit svarta tårar, för jag hade fått inte mindre än två rätt stora flygfän i ena ögat.


Det är läge att vända ner blicken och inte ha munnen vidöppen när man är ute och springer nu.