Barslig

Först efter två veckors norrlandsvistelse fick jag till stånd lite skidåkning. Antingen har det snöat för mycket, varit för kallt eller så har jag varit...indisponibel. (Har precis läst "The Secret" och försöker att bara tänka och tala i positiva termer).

Men igår tog jag mig äntligen ut i ett elljusspår för lite najs skidåkning, även om det var rätt kallt: - 18 grader.

Mamma och pappa:
- Nej, inte kan du åka nu! Det är alldeles för kallt!

Catarina, 12 år:
- Jo!! Nu SKA jag ut och åka skidor!!! Annars kommer det säkert inte att bli av alls! Ni är alltid så negativa!

Suck... Ska man aldrig sluta upp med att regrediera när man är med päronen? Det är pinigt, och man känner ju sig så barslig, men det bara kommer.

Men om man skulle ha barn - DÅ blir man väl ändå vuxen?

Läskiga ungdomar

Vi måste vara fler som fick ett lite spännande rött brev med posten förra veckan, innan Valborg. Iddes man veckla ut pappershistorien skulle det föreställa en röd jacka. Det var Nattvandring.nu som raggade tonårsföräldrar till att nattpatrullera gatorna i stan, för att göra det lite säkrare för festande ungdomar.

1) Fastän jag mer än väl har åldern inne för att kunna ha barn i tonåren - och äldre ändå - så blir jag av någon anledning alltid alldeles förfärad när folk utgår från att så är fallet. Eftersom jag inga barn har så vill jag inte heller se ut som en morsa. Vilken psykologisk förklaring kan det ha?

2) Jag funderade över om jag skulle kunna bli nattvandrare ändå, trots att jag inte har barn i tonåren. Men nej, jag tycker att ungdomar är så läskiga. De är jobbiga: högljudda, kaxiga och oberäkneliga.

Jag försöker komma ihåg om jag var en typisk jobbig tonåring, men jag tror inte det. Eller så minns jag helt enkelt inte.

När började jag tycka att ungdomar är läskiga? Det minns jag inte heller. Men kanske är det då som man har blivit vuxen - när man börjar tycka att ungdomar är jobbiga.