Nollgradigt...

...och snömodd. Det vill säga grått och trist och skitigt i Stockholm igen.

Det vill säga normalt.

Tyvärr.

Det var så fint med en vit stad. Jag var långt ifrån den enda med överdragsbyxor - var och varannan såg ut som om de precis kommit från skidbacken i Åre, eller nåt. Bara skidorna fattades.

Och det var så schyst att springa i Hagaparken - så vackert med rimfrost på träden, bara vitt, vitt, vitt, överallt.

Dessutom kunde man för en gångs skull se andra löpare på långt håll, i stället för den ständigt upprepade skrämselhickan när en framrusande gestalt i svarta "rånar"kläder plötsligt dyker upp ur skuggorna.

Och trots snöstorm som kan orsaka kaos i resten av stan så är det alltid perfekt plogat i Hagaparken. Hur det nu kan komma sig.

Men jag hoppas på kung Bore!

Apropå byxor...

Jag funderar starkt på att skaffa särskilda löparkläder.

För frågan är:

Se ut som en tönt i mina gamla, pösiga träningskläder när jag springer.

Eller:

Känna mig som en tönt i löpartajts och kort j-a jacka?!

Tjejmilen 2009, söndagen den 30 augusti

Efter loppet, på bussen tillbaka från Gärdet, i det något glesare lämmeltåg av tjejer i sportkläder och mer eller mindre synlig nummerlapp, säger busschaffisen när han stämplar min biljett: "Det var värst vad mycket gamla tanter som var i farten i dag."

!!!

Ouch! Och karlsloken var själv ingen ungdom, precis.

Men när jag såg mig omkring förstod jag att han försökte vara rolig, för vi var bara unga, snygga tjejer i bussen. ;-) Och jag förstod även att han förmodligen inte hade upplevt fenomenet Tjejmilen förut.

Ju närmare start-/målområdet på Gärdet man kommer, desto tätare vimlar det av tjejer i löparkläder och -skor. Och på eftermiddagen efter loppet går vi alla stolta omkring med varsin guldmedalj. :-)

Tjejmilen 2009 var lika roligt som vanligt, och med bra väder - som vanligt. 26 000 löpare var anmälda, och 21 350 sprang loppet. Vann gjorde Isabellah Andersson med tiden 33:49 (!)

Min tid i år: 55:45, vilket jag är nöjd med, för knäet höll, och det kändes inte lika jobbigt som förra gången.

Förra året var nämligen min taktik att springa allt jag orkade redan från början och så länge jag orkade. Det är tvärtemot alla expertråd, som råder en att ta det lugnt i början för att sen öka. Men jag "persade" på 53:55. Och jag pajade knäet.

Inte i dag, men i morgon ska jag nog ut och springa igen.

Hur är det MÖJLIGT...

...att springa, inte bara ett maraton, utan 16 j-a mil!! Till fots!

För det är vad man gjorde i GAX-loppet som gick av stapeln 15-16 augusti, med starten i Österlen.

Läs deltagaren Camilla Ringströms egen berättelse om upplevelsen här. Hon kom sexa på tiden 24.34.10.

Jesus...!


Foto: Jörgen Berglund

Renbarn

Var ute och sprang i går förmiddag i Hagaparken, och fick trängas med hela Stockholms skolväsende!

H-e! Det var ungar ÖVERALLT!

Och jag drabbades av en plötslig insikt: barn verkar befinna sig på samma intellektuella konsekvensförståelsenivå som renar. D.v.s. de flyttar sig inte fast de ser att de är i vägen. Och inte hjälper det att tuta åt dem heller. "Ursäkta, får jag komma förbi?!" funkar inte. Kanske om jag ropar högre: "Hallå, kan ni flytta på er?!" Men det funkar inte heller.

Fascinerande. Är det här något som man måste lära sig utifrån, från föräldrar o.s.v., eller kommer det senare allt eftersom hjärnan utvecklas?

Mycket i luften nu

Var ute och sprang i Hagaparken i dag, och jag tyckte att jag fick lite konstiga blickar. När jag kom in såg jag varför: Det såg ut som att jag hade gråtit svarta tårar, för jag hade fått inte mindre än två rätt stora flygfän i ena ögat.


Det är läge att vända ner blicken och inte ha munnen vidöppen när man är ute och springer nu.