Dörrprydnader

Det var hela fyra dörrar (av sex) som hade julprydnader i min truppuppgång i år, vilket är rekord. Riktigt mysigt blev det, och alla lyckades pynta med helt olika saker också: mitt halmhjärta, en klassisk grön krans, en sirlig barrstjärna i plast, och en brun keramikskylt.

Vad har hänt? Varför just denna jul, undrar jag. Det brukar bara vara jag som pyntar.

Huset som jag bor i är stor och anonymt, och folk här hejar knappt på varandra. Så jag tänkte att kanske finns ett behov av en annan sorts dörrprydnader, som inte är välkomnande, utan har ett avskräckande budskap.

Så här blev mina "anti-välkomstkransar":


Först en klassisk krans av krossade, livsfarliga glasskärvor i grönt:

Här har vi onda ögat:

Och slutligen en silvrig, taggig krans med långa spikar:


OBS! OBS! OBS! Jag är inte helt sjuk i huvudet och har givetvis aldrig haft dem uppe. Det är ett konstprojekt.

Observationer: julvistelse i Luleå

• Inte en enda spark har jag sett ännu, men ovanligt många cyklar, köld och snöyra till trots. Det är så oväntat för mig att jag redan hållit på att bli påcyklad två gånger.

• Morgontidningen Norrbottens-Kurirens kultur- och sportbilaga har haft likadan förstasida i flera dagar nu: människor som hoppar efter en orange boll. Tror jag. Alla sportbilder ser likadana ut i mina ögon.

• Julkonserterna här är inte att jämföra i maffighet med dem i Stockholm. Åtminstone inte uppsättningen av Juloratoriet i Gammelstads kyrka som jag var på. Synd, för den mäktiga stämningen infinner sig inte riktigt då.
  
  

Lite julpyssel: rebus

- e +

- k +

- st +

+
- ver + T ++

- band +

- el ?

Vinter

Det är eftermiddag. På gårdar och i husen syns tända adventsstjärnor och juleljus, som lysande punktmarkeringar i mörkret. Det värmer.

Lyfter man blicken blinkar stjärnor utspridda över hela den svarta himlen. Det är upplyftande.

För varje steg kan örat och ögat njuta av renheten i snöns knarrande och snökristallerna som gnistrar till.

Jag är påpälsad och fryser inte, men det biter härligt i kinderna. Det är minus 21 grader.

Det är vinter.

Vinglig som en...?

Ja, vad säger man?

"Rund under fötterna"...? Nej.

Jag googlar:

"Vinglig som en trebent stol."
"Vinglig som en drucken." (Så klart).
"Vinglig som en överkokt spaghetti."
"Vinglig som en älgtjur full på övermogna äpplen."
"Ranglig som en full giraff på rökheroin."

Mitt förslag: ´

Vinglig som en j-a amaryllis!

Varje år är det samma visa - den skjuter i höjden, börjar blomma och välter X antal gånger.

I år var det extra roligt: Jag hade ett flyg att passa och hade lite brådis.

SCHABRAAAK!

Jajamän. Andra gången, men denna gång välter blomman ner på golvet, och blöt jord sprättar över halva kökets golv, väggar och möbler.

Jag säger bara det: Vinglig som en j-a amaryllis.

Spargris i stället för julskinka

Julens bästa spartips?

Första advent

Lågan flammar plötsligt upp när tändstickan börjar brinna. "Eldens mirakel", tänker Ella, och tänder med darrande hand det första ljuset i adventsljusstaken.

Den gamla mässingsljusstaken är fylld med gammal mossa, som smulas sönder allt mer för varje år. Under ligger en duk, broderad med rödbröstade domherrar varvat med röda julstjärnor. Det är det enda julpyntet i det gamla torpet, förutom elljusstaken i vardagsrummet. "Det är så mysigt och välkomnande att se den tänd i fönstret när man kommer körande i mörka skogen", hade hemsamariten Lena sagt i fjol. Men det var inte bara för hemsamariternas skull som hon hade letat sig halvt fördärvad efter den förbaskade staken. Julen har hon alltid tyckt om. Advent, luciatåg, alla ljus som lyser upp vintermörkret och den värme som följer med jultiden.

Klockan är fyra på eftermiddagen. Ella sitter vid köksbordet och begrundar det tända stearinljuset och tänker att hon måste tända lite lampor, för det har hunnit bli mörkt. Utomhus är det nästan helsvart, och trädens skuggor ändå svartare.

Plötsligt flämtar lågan till, som av ett vinddrag...