Tjejmilen 2009, söndagen den 30 augusti

Efter loppet, på bussen tillbaka från Gärdet, i det något glesare lämmeltåg av tjejer i sportkläder och mer eller mindre synlig nummerlapp, säger busschaffisen när han stämplar min biljett: "Det var värst vad mycket gamla tanter som var i farten i dag."

!!!

Ouch! Och karlsloken var själv ingen ungdom, precis.

Men när jag såg mig omkring förstod jag att han försökte vara rolig, för vi var bara unga, snygga tjejer i bussen. ;-) Och jag förstod även att han förmodligen inte hade upplevt fenomenet Tjejmilen förut.

Ju närmare start-/målområdet på Gärdet man kommer, desto tätare vimlar det av tjejer i löparkläder och -skor. Och på eftermiddagen efter loppet går vi alla stolta omkring med varsin guldmedalj. :-)

Tjejmilen 2009 var lika roligt som vanligt, och med bra väder - som vanligt. 26 000 löpare var anmälda, och 21 350 sprang loppet. Vann gjorde Isabellah Andersson med tiden 33:49 (!)

Min tid i år: 55:45, vilket jag är nöjd med, för knäet höll, och det kändes inte lika jobbigt som förra gången.

Förra året var nämligen min taktik att springa allt jag orkade redan från början och så länge jag orkade. Det är tvärtemot alla expertråd, som råder en att ta det lugnt i början för att sen öka. Men jag "persade" på 53:55. Och jag pajade knäet.

Inte i dag, men i morgon ska jag nog ut och springa igen.

Flockdjuret Människan

När jag började springa Tjejmilen gick starten till så att varje grupp blev nedräknad av dåvarande kommentatorn Clabbe. Alla i startgruppen räknade högt ner tillsammans:

Tio...nio...åtta...sju...sex...fem...fyra...tre...två...ett... PANG! Startskottet gick, och massan av tjejer började röra sig framåt.

Det var också så himla mäktigt att jag fällde en tår varenda gång, precis som när jag ser klippet med flash mob - där folk samlas på ett ställe, låtsas som ingenting, och så på en given signal gör de samma sak, som en dans eller bara står helt stilla och tysta en stund.

Jag blev lite nyfiken på varför jag reagerade så starkt och blev så rörd och skrev en artikel om det i tidningen Leva. Är du intresserad finns här en förkortad version av den.


Man borde helt klart göra mer sånt här, som ger sån fantastisk energi!

Beach 2009

Jag pratade kost med min personlige tränare, när det framkom att han "deffar". (Håller en diet på mer protein och mindre kolhydrater för att definiera musklerna). Han är rätt biffig, så jag undrade om han förberedde sig inför en tävling. Men nej, han deffade för Beach 2009.

Då klack det till i mig av igenkänning: Ja, herregud! Så brukade ju faktiskt jag också tänka: Beach XX-årtal.

Det var ju värsta stressmomentet, att börja hyfsa till kroppen i tid till bikini-dags. Och nu orkar jag inte bry mig. Det är knappt att jag besöker en strand ens på sommaren.



Mitt Beach 2009, som jag kan nojja lite inför är numera Tjejmilen 2009, för som vanligt har jag tvingats göra ett avbrott i träningen. Under de tio år som jag har sprungit loppet har jag aldrig lyckats träna i tid inför det. Den här gången är det en envis hosta som saboterar.

Men det gör inte så mycket, för det är alltid jättekul ändå!