Utseende-lotteriet

Förra veckan råkade jag på en familj där mamman och pappan var jättesnygga, och deras två barn konstigt nog rätt fula, faktiskt. Så här får man inte säga, trots att man kanske inte kan låta bli att göra obserationen och tänka tanken.

Det genetiska lotteriet kan ha omvänd utgång också: Jag minns en tjej på gymnasiet - hon och hennes två syskon var alla extremt vackra, och deras föräldrar...var det INTE. Alla undrade hur det hade gått till.

Jag skäms lite när jag tänker så här, för vem är jag att döma?

Men då har jag både tröst och boktips:

"Göra gott" av norska Trude Marstein. En absolut genialisk och insiktsfull roman där man får följa tankarna hos över hundra invånare i en liten stad över en helg, medan berättelsen flyttar mellan personerna när de möts. Och det jag slogs av var att det första som alla tänker när de möter någon är ett konstaterande av dennes utseende och ålder.

Och det är nog så. Automatiskt och mer eller mindre omedvetet.

Sen är det det där med att "inte döma hunden efter håren".