Surkäring

"Jag blev förbannad, och numer säger man ju ifrån, så jag sa surt att så här får det väl ändå inte gå till?!"

En väninna återberättade en incident som hon varit med om, där hon kände sig felaktigt behandlad. Och jag blir alltid så glad när jag hör om andra som klagar, kanske blir arga och visar det, för när jag själv gör det får jag alltid så dåligt samvete. Även om jag anser att det är befogat.

Många gånger har jag tänkt i mitt stilla sinne: "Herregud, jag håller på att bli en surkäring! En sån som man avskydde och tyckte var skitjobbig när man var yngre. Har jag alltså blivit gammal och bitter, eller vad är det här?"



Jag har då i alla fall blivit mer benägen...

...att kolla kvittot när jag handlar, och säga till om det blir fel.
...att klaga om jag inte är nöjd med maten på en restaurang.
...att prata med grannarna om de för oväsen.
...att ringa polisen vid störningsmoment. (En gång. Och de kom aldrig.)

Och numer säger man ju ifrån.

Frågan är: Har man blivit bättre på att sätta gränser, eller bara blivit mer lättirriterad med åren?

Proof of life

Nu när solen har kommit fram och man börjar få lite färg i ansiktet är det mer ändå som kommer fram - rynkorna.

För några månader sen läste jag en artikel i nån av dagstidningarna om kosmetikföretagens forskningsavdelningar. Den handlade om företagens satsningar på att ständigt utveckla främst nya antirynkkrämer. Journalisten noterade särskilt hur väldigt engagerade de forskningsansvariga var, men avslutade givetvis ändå texten med att ingen påstår att de har några mirakelkurer för att bibehålla ett ungdomligt utseende. En av forskningscheferna sa till och med att han ansåg att skrattrynkor i ögonvrårna bara är vackert, och bevis på ett liv levt väl.



Det tycker jag är fint. Det är bara det att mina rynkor främst sitter mellan ögonbrynen. Jag undrar vad forskningschefen skulle säga om dem.

En popikons död - ingen thriller

Chockad över beskedet, men ändå inte. Och jag kommer garanterat snart att glömma var jag befann mig och vad jag gjorde när jag fick reda på det.

Men visst minns jag hur mycket vi gillade honom, särskilt under Thriller-eran. Några tjejer i klassen på högstadiet tyckte att han var så himla snygg. Och så videon... Hur man såg en inspelning av Thriller-videon om och om igen för att lära sig dansstegen.

På slutet gick det bara att titta på hans ögon. De verkade vara orörda.

Nu blir han sannerligen en kultfigur, i stället för en sorglig figur. Men jag har aldrig fattat varför personen måste dö för att man ska komma ihåg honom, eller henne. Varför är det så?

Observation: Killars köpvanor

Jag har faktiskt aldrig sett en person av manligt kön köpa en Situation Stockholm.

Kuddar för hälen

"Tillståndet är för de allra flesta självläkande, och får ses som en överbelastningsskada som uppträder mitt i livet när fötterna inte klarar individens krav."

Tjusig formulering! Hmm...

Texten handlar om hälsporre, vilket jag har känning av. Eller faktiskt är det en hel lista. För när mina knäproblem utökades till knä- och multipla fotproblem (ont under ena hälen, och under trampdynorna vid stortårna) tog jag mig faktiskt för att gå och skaffa ortopediska fotinlägg.

Ortopedingenjören dömde givetvis ut mina skor - dåligt stöd och dålig stötdämpning. Nedsjunkna fotvalv och komprimerade fettkuddar i trampdynorna har lett till belastningsskador.

Som man bäddar får man ligga. Eller snarare: Ta hand om dina fotbäddar, så du kan gå.

Så nu knallar jag i joggingskorna, med inlägg, om jag går långt och använder Scholls Partyfeet-kuddar i vissa andra skor. (De ortopdiska inläggen är ju gigantiska). I högklackade skor använder jag kuddarna för de främre trampdynorna, och i platta skor kuddarna för hälen.

Ett tips!

Eller så ser man till att få ett fyllnadsmedel injicerat i trampdynorna, vilket t.ex. det här stället erbjuder: Pillows for feet.

Eller inte...

Reafrossa

Det var full rulle och lika roligt som vanligt i går, på första dagen av Mrs H:s sommarrea!

Själv har jag köpt skor: (Till att börja med i alla fall.)

Tuffa ballerinaskor med nitar och tåhätta från Giuseppe Zanotti och fluffie flipflops från UGG Australia.

På kvällen var jag jättetrött, och slocknade inte mitt i maten, men faktiskt direkt efteråt.



Hoppas att det blir lika roligt i dag!

Lite skojig

Jag hade nog kallat det för gatukonst, om det inte några lampor längre bort var ritat en sur min på lyktan. Kan inte riktigt förklara varför, men då blev det plötsligt bara vanligt klotter.

Observation: Tjejer och killar i köket

Nästan alla killar jag känner är duktiga på att hacka grönsaker.
Nästan ingen tjej som jag känner är duktig på att hacka grönsaker.

Alltså... Vad fasen...?!

Svarta katten

Fin reklam från tidningen Harper's Bazaar, mars 1951.

"MY SIN...a most provocative perfume!"

Svarta katter gör sig på bild!


(Lilla Oliven är inte min kisse, utan en kompis.)

Mycket i luften nu

Var ute och sprang i Hagaparken i dag, och jag tyckte att jag fick lite konstiga blickar. När jag kom in såg jag varför: Det såg ut som att jag hade gråtit svarta tårar, för jag hade fått inte mindre än två rätt stora flygfän i ena ögat.


Det är läge att vända ner blicken och inte ha munnen vidöppen när man är ute och springer nu.

Mina varor

Först på sista tiden har jag insett fördelarna med att skaffa kundkort på matvarubutikerna - och nu har jag på alla affärer nära där jag bor: Ica, Vivo och Prisextra.

På Ica har de ett rabattkupongsystem som de kallar "mina varor", och som är anpassade efter respektive kund. Erbjudandena baseras på tidigare inköp.

Det är lika roligt varje gång att se vad man uppenbarligen har handlat mycket av den senaste tiden, för det blir alltid nån aha-upplevelse. Det är som att se sig själv utifrån, på nåt vis. "Jaha, är det så jag är...!"

Den här gången fick jag erbjudanden på morötter, bönor från Zeta, saffran och Actimel-yoghurt.Faktiskt så stämmer det väldigt väl på mig - jag äter helst vegetariskt, men Actimel däremot var lite överraskande.

"Just ja, jag var ju lite kass i magen där ett tag."

Konsertfunderingar

De hade inte tur med vädret på WTAI i helgen. (Konsertfestivalen Where The Action Is, i Stora Skuggan.)

Brrr... Jag fryser bara jag tänker på det!

Förra året började WTAI med regn, men sen tittade faktiskt solen fram. Bland annat Queens Of The Stone Age spelade, och de är ett jättebra liveband! Till och med fast sångaren Josh Homme hade influensa och var rätt grinig.

Tantpoäng/vuxensymptom på konsert:

• Man klär sig varmt och praktiskt, och inte särskilt läckert.
• Man tar med extrakläder, i en ryggsäck.
• Man blir av med ett paraply i säkerhetskontrollen.
• Man går lite innan den sista spelningen är över.
• Man går på alltför få konserter, för att man minns det jobbiga och obekväma före det roliga och upplyftande.

Och det är ju j-t synd! Varför är det så?

The Doctors

Vad är mer drastiskt?

• Att låta spruta in nio injektioner med fyllnadsmedel i hela ansiktet, och helt ändra utseende?


• Eller att operera sig för att ändra ögonfärg?

Det senare, enligt läkarna i amerikanska "The Doctors", som jag såg ett avsnitt av. De var alldeles förfärade. Däremot var de nästan stumma av beundran över plastikkirurgen som med fyllnadsmedel skulpterade en äldre kvinnas ansikte.

Läkarpanelen bestod av programledaren - en snygging i myskläder, plastikkirurgen - en slemmig gubbe i kostym som flörtade med allt som rörde sig, en kvinnlig gynekolog och en manlig barnläkare i vita rockar. Alla pratade i munnen på varandra, så ingenting blev sagt.

(Tydligen är det Phil McGraw som är upphovsman och producent till programmet!)

Så amerikanskt!

Parasit-panik

Sent i torsdagskväll gjordes en paniksanering av min lägenhet, och på natten låg dessutom min boyfriend sömnlös och oroade sig för att vi andats in legionellabaktierier och skulle få legionärssjukan.

Vad hade hänt?

Jo, för när vi satt i tv-soffan upptäckte min bf plötsligt nåt som kröp på min tröja. När jag fått bort den, och den första kryp-paniken hade lagt sig, blev vi i stället förstenade av fasa när vi insåg att det var en pälsänger! Jag har aldrig haft pälsängrar.

Så vi satte i gång med att frenetiskt dammsuga golv, textilier, möbler. Vi sprang ner i tvättstugan med en massa kläder, för att köra så många maskiner som möjligt samma kväll.

Och det var då som min boyfriend upptäckte en oidentifierad slang på väggen som han började undersöka. Det visade sig att den sprutar en mist av vatten, antagligen tänkt att användas av dem som manglar sin tvätt. Han sprutade på.

Men vilka manglar sin tvätt nu för tiden? Det var det som min bf kom att tänka på sent omsider, för legionellabakterier kan finnas i vattenledningar där vattnet aldrig blir uppvärmt ordentligt, och förökar sig särskilt i stillastående vatten. Man smittas av bakterierna genom att andas in dem i vattenmist.

(Legionärssjuka är en form av lunginflammation, och har man nedsatt immunförsvar kan man dö av det. Men enligt Smittskyddsinstitutet får de flesta av oss ganska ofta i oss legionellabakterier utan att bli sjuka.)

På fredagen var vi helt slut, men fortsatte med städandet och tvättandet. Vi har inte längre legionellabakterier på hjärnan, men däremot pälsängerskräck. Huvva!

Pannacotta-revival

Polaren Hans är i stan, så vi hade middag hos mig i går. Till efterrätt fick jag för mig att göra pannacotta - det var länge sen sist. Och det var som om vi alla hade glömt bort hur gott det är. Och enkelt!

Gör man det med gelésocker blir det ännu enklare. Recept står på baksidan av paketet, men ett tips är att byta ut vaniljsocker som smaktillsats mot äkta vaniljstångsfrön.

Till det åt vi jordgubbsratatouille: Dela jordgubbar i kvartar, blanda med nån matsked strösocker och lite hackad basilika, och låt stå några timmar.

Inget hälsotips precis. Men nog tror jag att det är hälsosamt att njuta alltid!

Nostalgitripp 3

Grandmaster Flash (and the Furious Five) med "The Message", från -82.

Den första rap-/hiphop-låten, enligt radioprogramledaren Mats Nileskär. Det minns jag att han sa när jag hörde den första gången på "Soul Corner". (Numer "P3 Soul").

Ända sen dess har jag gillat hiphop!

Den första russingenerationen

Det var vad min gymnasielärare i matte och fysik kallades oss elever, när han försökte varna oss för det skadliga med för mycket solning. För all solning påskyndar hudens åldrande och gör den grov och rynkig, och hudskador kan uppkomma 20-30 år senare.

Lyssnade vi på honom? Nej! För herregud, det var ju EVIGHETER tills vi skulle bli gamla. Vi ville hellre vara bruna och fina när vi var unga än släta i hyn när vi blev gamla.


Det tar cirka 48 timmar för huden att bygga upp ett eget pigment när man vistas i solen. När huden bränns har den utsatts för mer ultraviolett strålning än den hunnit bygga upp pigmentskydd för, och detta ger skador på cellerna.
Använder man solkräm och solar försiktigt i början får man en jämn pigmentering och tjockare överhud, vilket skyddar.

Cellerna "minns" när man bränner sig, vilket senare kan leda till cellförändringar och melanom.

När jag tänker på alla gånger som jag har bränt mig blir jag riktigt nervös. Och fortfarande lyckas jag bränna mig lite grann åtminstone en gång om året. Som nu i söndags, när vi hade bokklubbslunch i Marias trädgård. På kvällen var jag alldeles röd om snoken och längs med hårfästet. (Jag kan inte klaga på symmetrin, men snyggt var det inte!)

Och jag är då prickig som en prickigkorv, om man tittar efter:
Leverfläckar är ett litet område av huden som är extra pigmenterad. De börjar uppträda de första levnadsåren och blir sen fler och fler upp till omkring 30-årsåldern. Då kan i stället åldersfläckar börja uppkomma, fast oftast senare. Och de får man på delar av kroppen som utsatts för sol.

Jag vill egentligen inte titta efter så himla noga, men hudförändringar ska man hålla kolla på!

Symptom att hålla utkik efter:

• Malignt melanom: Pigmentförändringar. (Shit! Man kan få det i ögat också! Upplevs som ljusblixtar eller skugga.)
  
• Icke-melanomgruppen (basaliom, skiveptielcancer): eksemliknande hudförändringar, sår som inte vill läkas

Hur man skyddar sig: Man ska vara särskilt försiktig med solen i början, och trappa upp. Använda solkräm med skydd mot både UVA -och UVB-strålning, helst vattenfast, och börja med hög faktor.

Joan Collins vistas aldrig i solen, och hon verkar ju vara välbehållen. Undrar om hon har D-vitaminbrist.

Jag känner mig ungdomlig...

* För att jag nästan alltid går i trappor med två trappsteg i taget.

* För att jag har kiss- och bajshumor.

* För att mamma inte vet att jag gillar att röka en god cigarr då och då.

Busted

Det är lördag.

Min boyfriend: - Vad ska vi äta till middag idag?

Jag: - Jag är sugen på en fräsch sallad.

...

Min boyfriend: - "En fräsch sallad"... Jag vet varför du vill äta sallad. Det är bara för att du vill svulla en massa lördagsgodis sen.

- !!!

Busted!

Toaletträning

Tokig kattkäring - det är jag, det! D.v.s. kvinna med mer än en katt. (Två).

På nätet hittade jag en skojig produkt: Litter Kwitter. Med den lär man kissen att använda vattenklosetten.

Jag undrar verkligen om den funkar. Fast inte tillräckligt för att prova den. Den är inte helt billig: 685 kr, exklusive fraktavgift.

Men det står inget om att kissarna även lär sig att spola efter sig.

Walking Girl

I filmen "Working Girl" från 1988 med Melanie Griffith i huvudrollen spelar hon en sekreterare från Staten Island som pendlar till jobbet på Manhattan varje dag. Hon har värsta upptouperade håret, billiga kläder och alltid gympaskor på väg till arbetet - för att sen byta om till högklackat. Allt detta ska alltså visa på att hon inte är Manhattanbo, har ett lågavlönat arbete och dålig stilkänsla.

Precis så var det när jag bodde i New York i slutet av 80-talet. Man hade bara inte gympaskor på sig. Inte till vad som helst åtminstone. Det ansågs verkligen vara fult.

Kanske fick jag med mig det när jag kom tillbaka till Sverige, för länge har jag tänkt likadant, att man tar bara inte på sig gympaskor till vad som helst. Jag har plågat mina fötter med icke-fotriktiga skor, trots att jag kanske har gått långa sträckor.

No more! För nu har jag börjat få ont lite här och där, och tar på mig joggingskorna när jag ska gå långt. Oavsett vad jag har på mig. Och så tar jag med finare skor.

Jag har blivit en Walking Girl!

Vilken befrielse!

Men jag tycker nog att folk stirrar på mina skor. Kanske för att jag ofta har stuprörsjeans, och så bautaskor till det, (då jag har storlek 41).

(Vad säger månne stilpoliserna om stuprörsjeans när man är 40+? )

Fina Finnhamn

Nånting bra med att vara frilans är friheten! Har varit i väg en sväng i skärgården, helt apropå. Jätteskönt! Ingen trängsel direkt ännu.

Och besöker man Finnhamn kan jag verkligen rekommendera bastun! Spana in utsikten inifrån. Aldrig har jag väl badat i en bastu med så stort fönster, och med så fin utsikt!

Och den ligger avskilt, så det är bara att gå ut och svalka av sig i havet emellanåt.

Supernice! Sommarens första bad avklarat!

Handmakeup från 1951

Jag köpte en gammal Harper's Bazaar från 1951 och hittade den här reklamen för handmakeup:

"A natural-looking no-rub-off makeup that glorifies even "Hopeless" hands in only 10 seconds!"

Lite kul! Det var länge sen. Kosmetikamärket Lady Esther finns faktiskt kvar.