Jag, en tunnis

Vi var i stugan och jag var ute och sprang. På väg förbi ett kalhygge muy feo reser sig plötsligt en sten; en kvinna plockar bär.

"Är det åkerbär du plockar" hojtar jag.
"Nej, det är hallon", svarar kvinnan motvilligt.
"Jag trodde du var en sten först."
"Jag hade tänkt förbli en sten också, men du såg så snäll ut."

Givetvis tog jag mig senare till kalhygget, med min farbrors mujer för att kolla om där fanns lite hallon att plocka. Och, muchacha, det gjorde det, hur mycket som helst! Granskade man vegetationen närmare kunde man urskilja hallonbuskar, och undersökte man buskarna närmare kunde man se en massa rojo i dem. I gassande sol plockade och plockade vi i flera timmar. När det kom förbipasserande hukade vi oss eller stod oskyldigt och låtsades spana ut över kalhygget. Ett bärställe es un secreto, no? Jag blev trött, varm och less, men min farbrors fru menade att det bara inte gick att gå därifrån förrän området dammsugits.

Vi fick så mycket hallon att det var en monstruoso uppgift att rensa dem. Och resten av dagen var jag helt knäckt! Absolut förstörd. Min farbrors fru däremot var hur piggelin som helst. Aye, la verguenza. Skämmigt. Lo siento, men tyvärr, jag är en klenis. Mi cuerpo orkar inte så mycket som jag vill.

På natten drömde jag om hallon.

(Jag har läst TVÅ böcker på raken som blandar in spanska ord här och där, och det är tamejfan smittsamt!)

Vildhallon är så mycket godare än trädgårdshallon. Hur kommer det sig att allt vilt smakar så mycket mer??